Therése

Jag kan bli så frustrerad på mig själv som människa. Jag kan vara en sådan duktig person på att förklara saker och ting men när det kommer till känslor... det kniper åt. Varför kan jag bara inte säga som det är.

Exempel; Jag gillar dig som du är, jag är ledsen att jag inte dög för den jag var eller något sådant. Eller ett annat exempel

Vad är det som är så fel?

Vad fan som helst. Vad är det som är så svårt. Vad är man rädd för? Att göra bort sig?

Jag är så otroligt glad att jag har ett sådant nära band till min lillasyster som jag faktiskt har och inte bara henne... hennes vänner har förtroende för mig. Igår ringde Jessica med tåra och berättade att en av våra systrar råkat ut för en otroligt jobbig situation som jag själv varit i. Och det är otroligt skönt att veta att de har tryggheten att komma till någon när jobbiga saker hände.

Vem hade jag? Jag hade ingen... men nu kan jag göra något åt det. Jag ger något som jag aldrig fick till andra som jag vet är otroligt värdefullt. Idag finns det inte många familjer som har ett sådant starkt band som jag faktiskt har.

Min familj är inte felfri... för att vara ärlig har jag vart missförstådd och missanpassad i över 16 år. Jag fick ta itu med mig själv i alla dessa år då min familj inte klarade av mig. Jag klarade inte ens av mig själv men jag fick lov att göra det. Jag klandrar inte dem, jag klandrar inte någon. Jag ser att all har sin mening med allt. Tack vare detta är jag en mycket stark person som fick växa upp väldigt fort. Jag tar igen det nu med att ge min "systrar" ett stöd och en trygghet att kunna stå för sina handlingar som inte alltid är lätt att göra.

Jessica, Madde, Mickis, Emma, Marcus, Jessica, och alla ni andra underbara ting. 

Jag vet att ni kan säga precis vad i vill till mig och det får mig att gråta av glädje och kärlek och veta det. Att jag. Den först så missanpassade tjejen som fick växa upp så fort kan faktiskt ge något av sin historia till andra.

Veta att folk känner tillit mig. Älskar er, glöm inte det. Jag finns alltid hos er.

ADHD/DAMP samhällets nya skällsord?

Jag har lite funderingar över hur folk tänker.

Neger, Cp, Bög, Läbb, Kuk, Fitta, Hora!

Vad får man för reaktioner på Neger?

RASIST!

Vad får man när man säger Cp? Man blir inte så omtyckt eftersom det är elakt.

Man hör inte så mycket Neger, eller CP efter alla hetsiga diskussioner men vad hör man nu?

Jävla DAMP!                                                                                            

Har du ADHD eller?

De här två sakerna används mer och mer som skällsord och kränkande till varann... men det verkar ju helt ok för... hallå?

Men jag säger så här.

JAG HAR FETT MED ADHD/DAMP och trotts detta är jag fortfarande en människa som kan gå på två ben och klara sig trotts koncentrationssvårtighter , läringsvårigheter, lukt, hörsel, lukt och ljuskänslig. Trotts mitt stora känslo förråd som inte kan hitta ett mellan ting på hur man blir glad, arg, ledsen. Man blir jätte jätte glad, arg eller ledsen. Det finns inget mellanting.

En annan sak som gör mig så jävla arg är det att jag tvingas käka massa piller för att NI. Ja just ni ska orka med mig. Så mycket som vi uppoffrar, så mycket skit vi får för att vi är annorlunda/speciella/jobba, etc.

Jag vill att alla som läser det här tänker på vad ni säger. Det brister i hjärtat på en när man hör hur man använder just min diagnos som något skämtaktigt nedlåtande till den man trackar på.

Jag är inte den enda som har denna diagnos. Jag 'är den inte enda som berörs och jag är inte ensam... men alla med ADHD/DAMP behöver inte vara bråkstakar, knarkare, emos. M.m.

Det är skitsnack... det har att göra med hur man har växt upp och hur man har tagit sa situationer. Jag förstår dem som knarkar, jag förstår dem som skjuter sig själva, jag förstår dem som gör uppror överallt och jag förstår den ensam som ingen tycker om som skär sig i armarna.